När livet knackar på

Det har varit lite upp och ner den senaste tiden. Mitt inre har befunnit sig i en tornado. Men jag kan garantera att jag är på rätt väg nu. När allt känns som värst och man tror att man inte kan känna mer oro så knackar livet på och överraskar! För jag har fått jobb i Umeå. Jag ska få vara med min Älskling i vårat gemensamma hem. :) Och jag är så glad. Mitt underbara norr lockar. Men vi återvänder inom en snar framtid. Det är målet. Men då återvänder vi tillsammans. Det är vid hans sida jag är som tryggast och där han är har jag mitt hem. Det vet jag helt säkert. Det går bättre nu. Jag mår bättre.. Men jag tar babysteps mot ett lugnt och avstressat liv utan oro. Men jag ska dit. Nästa steg är att ta upp träningen igen. För sommarkilona har etsat sig fast. Men vad gör det när jag mår bättre. :) Jag har min lediga vecka nu. Imorn ska jag till frissan och skaffa mig en häftig frilla igen. ;) Dock har jag ont i halsen. Men jag ska lyckas ta mig till frissan ändå. Så de så! Hihi. Nästa vecka börjar jag jobbet som ansvarig fritidspedagog på sommarfritids här i Älvsby kommun. Känns roligt och spännande. ;) V.28 ska jag, Älsklingen, Emma och Nisse dra på en fjällvandring som vi sent kommer att glömma. Det känns helt underbart att få fara på denna resa med min karl och våra närmaste vänner. Jippi! Efter det är det jobb resten av sommaren och sen 8 augusti börjar jag mitt nya jobb i Umeå. 100% fritidspedagog! Yes!

Nu jävlar tar vi nya tag! :)

Puss /Fröken Linda

Varm dag

Jösses vad varmt det är. Man smälter ju nästan bort. Kidsen på jobbet tyckte också att det var varmt så dom fick springa genom vattenspridaren så mycket dom bara ville idag. :) Vi har hunnit med lite städning på jobbet också. Diskat lego och tvättat alla uteleksaker. Hihi.. Nu ligger jag i soffan och vilar. Är inte jättepigg idag men det löser sig nog.

Ha en fin och bra fredagkväll!

Puss /Fröken Linda

En glädjens dag

Att få se barn mellan 6 och 8 år tåga ut ur kyrkan och minuten efter få sommarlov är en sådan glädje som alla bör få uppleva. Barnen lyser upp av sådanna leenden och av en lycka som bara ett barn kan utstråla. Jag fick gåshud. De sjöng av lycka, de hoppade, hjulade och lekte av ren och skär glädje. Och jag kände den med. :) Underbart! Barn kan verkligen rycka upp vilket stressmonster som helst och de påminner mig varje dag om att leva i nuet. De speglar liv. De är livet. Och våran framtid.
Så låt barnen lära oss något varje dag. Att omfamna varje stund som ges till dem och fylla dagarna av lek, skratt och glada upptåg. Låt dem lära oss att utforska världen, för den är ju så stor och mäktig. Och i varje vrå finns det något nytt och spännande. Låt dem ge oss deras fantasifulla ögon så att vi kan se bortom den stela värld vi lever i. För där finns prinsar, prinsessor, trollkarlar och väsen. Barnen är glädjen. Glädje i sin fullaste makt. Och jag är så tacksam att jag får se och vara en del av den glädjen varje dag. Vad skulle jag göra utan den? :)

Puss /Fröken Linda

Det är väl dags nu

Då var några svåra steg tagna. Jag har accepterat att jag behöver hjälp, berättat det för omgivningen, jag har sökt hjälp och har en tid för att påbörja hjälpen. Men det är fan inte kul.. Usch vad svårt det är. :( Och samtidigt hamnar jag i mina så kallade "skov" i den "sjukdom/åkomma" som ingen hittar. Det blöder igen.. Jävla mage. Men det kanske är nå fantomsymtom det med? Då är nog alla mina tusen andra symtomliknande och jävligt irriterande tillstånd det med.

Man kanske ska lägga upp listan nästa onsdag när man får träffa läkaren??
"Hej jag heter Linda och jag upplever muskelsvaghet i händerna, och ofta andningssvårigheter, yrsel, extrem trötthet, dommningar, svullna fötter och händer. Jag har jävliga magproblem med knip, katarr, gaser smärta och diarre samt perioder med blodig avföring. Jag är frusen, blek som ett spöke tung i huvudet samt har ont på kroppen. Det känns som att hela kroppen är ett blåmärke. Jag drabbas av ständiga inflammationer/infektioner på mysko ställen. Munblåsor, illamående, aptitlöshet, ledvärk, extrem muntorrhet, torra ögon, vimsig, glömska, oroskänsla, nedstämdhet och klumpkänsla i halsen är en del av min vardag.. Och det värsta är nog sväljningssvårigheterna. Så fru doktor! Vad är det för fel på mig?"
STRESS?? HJÄRNSPÖKEN?? Eller en verklig diagnos?? Vad vet jag.. Jag vet bara att JAG har en lång väg att gå för att ta mig ur ekorrhjulet med oro och sjukdom. Själen behöver ett plåster.. :/ För jag tror det mesta sitter i själen och i huvudet just nu. Men nått mer tror dom ju att det är. FÖR MAN BLÖDER INTE FRÅN SKITAN ELLER KÄKAR MAGSÅRSMEDICIN UTAN KROPPSLIG ANLEDNING! ELLER?? År av känslan av ohälsa och oro över sjukdomar har gjort mig än sämre.. På ett eller annat sätt. Men nu kan man nog säga att jag har gått in i sjukhusväggen. Och jag är ledsen..
Det är skönt att skriva av sig. Även om sådant som jag aldrig skriver om. Men det kanske är dags? :) Jag måste bli glad, lycklig, lugn och frisk igen. Och resan började nog igår. ;)
Hoppas ni hänger med. För ensam är INGEN stark.

Puss /Fröken Linda